4 Juli 2008
Helgen har börjat och den ser onekligen helt ovetande ut. Fre - lör - sön, sen jobbar man Mån och tis och på Onsdagen startar ens fyra veckors semester som helt plötsligt känns helt åt helvete onödigt. Men på något sätt så lär man ju ändå lyckas fylla ut den.
Jag har levt i en fiktion det senaste tills verkligheten kom och slog undan fötterna på mig. Jag har haft det riktigt bra, men varit för blind för att inse. Och sedan så finns de ju det saker som absolut inte är ... aah. suck.
Jag har fingerkramp, och har haft det ett bra jävla tag. Jag har tyckt om och blogga, eller skriva i min andre dagbok på Qx. Men jag har inte kunnat det senaste, och vad är det som har gjort de?
Jag har haft otroligt mycket inspirationer, ämnen, humörsvägningar - men inte kommit ut med ett skit. Jag har haft kramp - men en del, en stor del har jag inte ens kunnat skriva om - det är för stort för att kunna sätta ut ord. Meningar, och den rätta känslan så att ni som läser min blogg ska få känna samma sak!
Men nu känns allt i stället så jävla tomt. Det finns ingen inspiration. Det finns inget ämne. Eller jo - det finns en del och skriva, men det är om Me, myself & I. Mina förändringar, känslor, själsligt, kroppsligt, funderingar, sorg, glädje ... Men det känns för "äckligt" på något sätt.
Musik har som sagt alltid varit min källa. När jag är fylld av glädje, ilska, sorg eller busligheter. Jag vet att jag alltid varit en kass människa på att förklara mig känslomässigt helt öppet gentemot min partner när det har börjat bli knivigt. Men det mest komiska är att många tycker att jag är en bra människa att prata med ifall någon utav dom har problem och så. Då är jag helt plötsligt vis! Synd att jag inte kan vara de för mitt eget bästa i vissa lägen heller.
Samtidigt som jag är så jävla rädd om det lilla jag har, mitt hjärta. Ifrån att bli sårad och utlämnad - så kan jag vara jävligt duktig på att kasta ut det också. Lägger upp det på ett silverfat, med silverbestick. Här ... varsegod! Ät, lämna inte en bit kvar!
Men i detta nuläge så känns allt som ett mellanting ... och det har fått mig att hamna i en grå kokong. Där jag funderar på saker jag borde gjort, borde inte gjort, borde sagt osv. Och jag har för jävla ont i huvudet!
Vädret är i alla fall bra. Och bara så du vet, det engeslka ordet för glidare = slacker!
"We used to care, she used to share. The love that she used to give me cant be found. And I lost my way and lately i´ve been sleeping with a ghost. My stock is down and out and I used to worth my weight in gold. But that was before the great depression kicked in and rocked us.
I now sorries just would not do it, and her hearts is obliterated. I started to keep on trying, but it was like moving mountains - still i keep on climbing and hoping that things would change. But the sky turns grey and the water from the rain washes the progress away ... "
/K
Jag har levt i en fiktion det senaste tills verkligheten kom och slog undan fötterna på mig. Jag har haft det riktigt bra, men varit för blind för att inse. Och sedan så finns de ju det saker som absolut inte är ... aah. suck.
Jag har fingerkramp, och har haft det ett bra jävla tag. Jag har tyckt om och blogga, eller skriva i min andre dagbok på Qx. Men jag har inte kunnat det senaste, och vad är det som har gjort de?
Jag har haft otroligt mycket inspirationer, ämnen, humörsvägningar - men inte kommit ut med ett skit. Jag har haft kramp - men en del, en stor del har jag inte ens kunnat skriva om - det är för stort för att kunna sätta ut ord. Meningar, och den rätta känslan så att ni som läser min blogg ska få känna samma sak!
Men nu känns allt i stället så jävla tomt. Det finns ingen inspiration. Det finns inget ämne. Eller jo - det finns en del och skriva, men det är om Me, myself & I. Mina förändringar, känslor, själsligt, kroppsligt, funderingar, sorg, glädje ... Men det känns för "äckligt" på något sätt.
Musik har som sagt alltid varit min källa. När jag är fylld av glädje, ilska, sorg eller busligheter. Jag vet att jag alltid varit en kass människa på att förklara mig känslomässigt helt öppet gentemot min partner när det har börjat bli knivigt. Men det mest komiska är att många tycker att jag är en bra människa att prata med ifall någon utav dom har problem och så. Då är jag helt plötsligt vis! Synd att jag inte kan vara de för mitt eget bästa i vissa lägen heller.
Samtidigt som jag är så jävla rädd om det lilla jag har, mitt hjärta. Ifrån att bli sårad och utlämnad - så kan jag vara jävligt duktig på att kasta ut det också. Lägger upp det på ett silverfat, med silverbestick. Här ... varsegod! Ät, lämna inte en bit kvar!
Men i detta nuläge så känns allt som ett mellanting ... och det har fått mig att hamna i en grå kokong. Där jag funderar på saker jag borde gjort, borde inte gjort, borde sagt osv. Och jag har för jävla ont i huvudet!
Vädret är i alla fall bra. Och bara så du vet, det engeslka ordet för glidare = slacker!
"We used to care, she used to share. The love that she used to give me cant be found. And I lost my way and lately i´ve been sleeping with a ghost. My stock is down and out and I used to worth my weight in gold. But that was before the great depression kicked in and rocked us.
I now sorries just would not do it, and her hearts is obliterated. I started to keep on trying, but it was like moving mountains - still i keep on climbing and hoping that things would change. But the sky turns grey and the water from the rain washes the progress away ... "
/K
Kommentarer
Trackback
