Bitterfitta!
Har funderat i min stillsamhet och tystnad här i min lägenhet. Tittat mig omkring och tänkt på vad jag behöver göra i mitt hem. Har mycket på G, men jag måste välja något utav det. Kan inte göra allt - för jag kan inte befinna mig på 3 stycken olika platser hur mycket jag än vill. Men någonstans där emellan, när jag svindlar i tankarna kring mig själv och min framtid så dras jag motvilligt in på mina andra oklara punkter. Sånt som jag varit arg, frustrerad, ledsen, och ångerfull över. Och varje gång jag kommer in på just dom tankarna då blir jag mest förbannad och ledsen. Och jag orkar inte känna sånt mer. Inte nu, och inte idag och absolut inte imorgon.
Visst, det finns punkter då JAG klantat till det. Big time! Då jag har gjort bort mig, nyktert som onyktert. Det finns de stunder då jag har varit efterkloksam. Handlat först tänkt sen, när det egentligen ska vara tvärtom. "...tänk först! Handla sen..."
Och jag vet! Jag är inte efterbliven, jag kommer på mig själv - och jag försöker faktiskt göra det rätta för mig. Jag tar smällen, jag står för det och jag lär mig utav det - men sen då? Allt de som är runt om?
Och visst, man kan inte fucka till allt och tro att gång på gång på gång att saker och ting ska lösa sig utan att man får ångra det. Absolut inte, det är inte de jag vill få fram. Men vad är det som ger er alla rätten till att straffa mig på det sättet som ni gör? Vad ger er rätten till att säga saker och handla annorlunda? Vad ger er rätten? Vem?
Är det jag? För om det är så ... så säger jag upp mig här och nu!
Jag må vara förbannat godtrogen och naiv. Jag vet det! Tro fan på de att jag vet det! Men gentemot er, så har JAG ALLTID FUNNITS. Oavsett vad!
När ni gjort bort er, borde jag tagit mig rätten och straffa er mer än vad ni förtjänade? Eller bara helt enkelt göra mer hönor utav fjädrar? I vissa fall så undrar jag. När jag blir fett sårad eller total blåst, jag säger vad jag känner men tillslut jag förlåter ... Jag förlåter min vän! Eller ah, några utav er trodde jag åtminstonde var min vän.
Åååååååh ja!!!! Jag vet att jag är fett Naiv och godtrogen ännu en gång!
I vissa fall, så har jag kännt - "hur fan ska jag gå tillväga?"
När någon utav er har trampat på mig som om jag vore hundbajs.
Men vet ni vad, när jag insett mina fel, och jag har varit rak och ärlig igenom saker och ting till er, och när jag bett om ursäkt - vad fan ger er rätten, till att straffa mig så som ni gör om ni är mina vänner?
"En vän är den som känner dig som du är,
förstår var du har varit,
accepterar vad du har blivit,
och ändå, varsamt låter dig växa."
Bittert / K
