Jag är fläckvis intelligent!

Jag har länge varit sur och tvär för en väns situation. Hur människan kan undervärderas och ta så jävla mycket stryk, (ursäkta språket) bara för att "räcka till." Finns det något sådant? Gör man verkligen så?
Jag tror INTE!

Jag kommer ihåg den tid då jag älskade en person villkorslöst. Jag gjorde allt för henne, men samtidigt så förstörde jag allt med henne! Idealet av att vara det perfekta, så tyckte jag inte att jag räckte till. Jag gjorde saker, jag lade lögn på lögn ... allt för att försöka få henne att fatta att hon ska vara min och vara kvar! Men hur står jag idag?

Mitt allt försvann. Jag var inte mig själv i slutet, och jag förlorade det jag älskade mest p.ga. ljug - vilket aldrig riktigt varit jag!

Idag .... här och nu står jag. Aldrig riktigt tyckt om och vara singel. Inte för att jag letar efter någon och få kärlek ifrån. Och inte heller för att "göka." Jag är inte sådan!
Jag vill ha någon och bry om, skämma bort - uppskatta. Som ger mig glimten i ögat och jag får det tillbaka!
Det är nästan tragiskt - men jag vet!
Jag väntar på den "perfekte" - the one! Han/hon som ger mig pirr. Som ger mig glimten i ögat - och som får mig att rodna. Min "hon" har varit här ... Hon kommer alltid finnas här för mig!
Men för oss, som "lämnas" kvar, det är bara att inse fakta ... förstå ... och inse att man gör allt för att ha personen kvar i livet oavsett vad. Inga "men" ... Inget "men om att.." eller "jag kommer.." ... Jag accepterar!
Men ........... du är min eviga "sessa."

Idag fattade jag ett beslut. Jag har fyllt i ansökningarna och dom ligger på lådan imorgon. Jag lämnar mitt nuvarande liv. Jag lämnar mitt förflutna - och viger min framtid till något nytt.

Army - here I come!

Salut! /K